Nu är lilla Tindras kamp över. Det tär i mig, jag kan omöjligt förstå hur hennes föräldrar känner sig, eftersom jag aldrig upplevt det själv och förhoppningsvis aldrig kommer behöva uppleva det. Det är hemskt att läsa om det, och det är hemskt att bli påmind om att jag faktiskt har en mormor som fick begrava sitt barn. Jag har en mamma som fick säga hej då till sin syster alldeles för tidigt och jag har två kusiner som inte får dela sina liv och erfarenheter tillsammans med henne längre. Jag vill aldrig vara med om det, jag vill heller aldrig att någon ska behöva vara med om det.

Därför är det viktigt att alla ni där ute som läser detta går in och registrerar er på Donationsregistret om ni inte redan har gjort det. Jag är registrerad sedan länge, för jag är av den åsikten att om jag inte längre har någon typ av uppgift här längre, så finns det fortfarande de som har det och kan behöva mitt hjärta, mina lungor, min lever eller en njure. Jag vill inte att min kropp och mina organ ska gå till spillo när det finns barn och vuxna där ute vars liv hänger på en skör tråd.

Debatten om donationer av organ är stor nu, eftersom det allt som oftast glöms bort på sjukhus runt om i landet att kollas upp om patienten är donator eller inte. Det kan vara en perfekt matching på något organ till en person som väntar, och så missar man det. Någonting måste göras för att detta ska bli en standardrutin på våra sjukhus runt om i Sverige. Just nu är 1,5 miljon svenskar registrerade på Donationsregistret. Det räcker inte. Inte på långa vägar.

Om ni är tveksamma tycker jag att ni ska gå in och läsa om Tindras kamp mot klockan, och om hur hennes familj har hanterat detta. Det kan ni göra här! Om ni efteråt känner er tveksamma till donationer, får det stå för er. För mig är det en självklarhet, när jag inte längre behöver mina organ, så finns det dem där ute som kommer att behöva dem bättre.