Varför är det alltid lättare att skriva hur man mår, hur man känner eller vad man vill säga till någon? Varför är det alltid lättare att greppa en penna och ett papper istället för att slå numret på telefonen eller se personen i ögonen? Är det för att man då slipper se personens reaktion, man slipper höra ångesten i rösten eller se ögonen fyllas med tårar?

Det är så jag känner tror jag. Just nu är allting så mycket lättare att skriva ner, istället för att säga det rakt ut. Eller sjunga. Jag sjunger mycket för mig själv nu för tiden. Gissar att grannarna kan få sig antingen ett gott skratt eller en gratis konsert! Det beror ju på hur de tycker att det låter så klart!

Jag vet att jag kommer prata med er tjejer, men jag vet inte vad jag ska säga. Det enda jag kan säga är att jag fortfarande inte riktigt kan tro på det, att jag ibland saknar honom så jag får ont i hjärtat, att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna träffa en ny person för vem skulle vilja ha en person som mig, att jag tycker att han har gjort det största misstaget i hans liv och att jag vissa kvällar gråter mig till sömns för att jag inte kan begripa hur han kunde ge upp på oss så lätt?! Ni ser ju inte mig nu, men tårarna strömmar ner. Jag kan inte ens skriva det här utan att jag gråter... Och jag förstår inte varför jag inte kan säga det till er?! Ni har sett mig gråta 100 gånger, både av lycka och av att jag blivit ledsen. Linnea är nog den som sett mig i det värsta tillståndet ever! (Luciakraballen 2008).

Jag kan inte säga mer. Jag går från att må bra, känner mig redo att gå vidare till att må skitdåligt och vill bara ligga under täcket och äta B&J. Livet är en rollercoaster, och väldigt snart kommer min åktur vara klar. Det kommer kännas riktigt skönt, för jag är redo för fast mark nu!

[ida]