Musik är verkligen mitt liv. Redan som toddler åt jag upp musiken som spelades hemma. Bokstavligen. Tror min första smak på riktig rock var pappas Dire Straits kassettband. Det smakade riktigt bra, det kliade gott mot tandköttet. Senare upptäckte jag det som idag kan kallas pojkbandshysteri. Det tidigare 90-talet erbjöd både det ena och det andra, det senare 90-talet erbjöd drömmar om att faktiskt få träffa en riktig pojkbandsmedlem. Det blandat med att bli fotbollsproffs. Jag avverkade Backstreet Boys, Westlife, Five och så mina allra största idoler - Hanson. Av denna period kom inte mycket ut, jag slutade spela fotboll för knäna höll inte, jag slutade gilla pojkband för att jag växte upp och upptäckte det underbara med kent, The Hives, The Ark och andra svenska band. Jag fick även upp ögonen för det brittiska soundet, gammalt som nytt. Jag bytte livet som fotbollsspelare till att starta ett all girl-rockband där vi skrev våra egna låtar.


Filosoferande gör sig bäst över en het kopp java, det vet alla! :)

Samtidigt höll jag fortfarande mina unga års storheter nära till hjärtat och gör än idag - Hanson. Tänk att ett band som började i så tidig ålder och Mmmbop:ade sig in i världens hjärtan med sin söta, oskyldiga stil, idag är vuxna män med barn och fruar och en musik som slår det mesta. Anledningen är att de faktiskt gör allting själva, det har de alltid gjort. Det är såna artister jag beundrar mest. Det är såna artister jag drömmer om att få umgås med. För de är otroligt talangfulla, och drivna till att lyckas. Det drivet har jag inte riktigt haft, och jag vet inte om jag riktigt har det nu. Nu när jag sitter på mina snart 26 år och är nostalgisk, funderar jag över om jag har uppnått allt jag har drömt om att uppnå? Finns det någonting i mitt liv som jag hade kunnat göra annorlunda eller inte alls? Det här har jag funderat på i flera år, i flera olika termer, och under tiden har jag alltid känt att musiken har vägledit mig. Det där lät väldigt klyschit, så som hämtat från en amerikansk romantisk komedi eller någonting, men jag har alltid känt att oavsett hur jag mår, har jag alltid kunnat trösta mig med någon låt, eller en hel skiva.


Bruce Springsteen levererar alltid live!

De här gamla rockrävarna i Rolling Stones har man sett en gång, hoppas på en gång till innan de lägger av (på riktigt lägger av alltså)!

Det har varit Linkin Park vid ilska, det har varit Saybia vid sorg, det har alltid varit kent oavsett när och hur och var! Jag vet inte, hur jag än har känt så har det alltid känts lättare med musik. Alla låtar jag skrev själv när jag spelade i bandet, var låtar skrivna utifrån hur jag kände mig just då. Det är kanske det som gör musik bra, att man lägger sitt hjärta i det. Att man inte skriver om banala saker, utan saker man faktiskt bryr sig om. Det är sådan musik jag fastnar för, ärlig, riktig musik.
Jag kan inte säga hur många konserter jag har varit på. Jag får lov att räkna biljetterna hemma i mitt gamla rum. Det enda jag kan säga att för att riktigt få uppleva musik i sitt rätta element, är att se artisten live. Plus att om man ser en artist som man kanske inte riktigt gillar, så gör en konsert att man faktiskt kommer gilla det. Tro mig, jag har bevittnat många omvandlingar! Konserter gör musiken rätta, ingenting annat!


På lördag blir det dags för dessa härliga gossar, vilken gång i ordningen vet jag inte, men det blir tråkigt nog en av de sista! The Ark!!!

Kanske dags att göra mat, eller rättare sagt värma matlåda. Börjar kurra i kulan och tillsammans med The Ark så kan ingenting gå fel! Börjar minsann känna träningsverk i benen! Underbart, underbart!

[ida]