Trots att det officiellt är sommar imorgon och känslan av fullständig lycka borde infinna sig, så gör den inte riktigt det. Jag tittade på gamla bilder från hösten 2008, vilka minnen man får. Minnen man kommer skratta åt, minnen man kommer skämmas över, minnen man kommer ha med sig för resten av livet! Det är fan slut snart. Om 1½ vecka är det över. No more Linköpings Universitet. No more Linköping. Alltså, jag kommer ju så klart att hälsa på, har ju fortfarande vänner här nere som behöver lite Ida då och då, det kan man inte få för mycket av! :) Men jag kommer inte att bo här. Gud vet var jag kommer bo... Kanske i min systers garderob om jag har otur!

Det har varit häftiga år, tuffa år, roliga år, livsförändrade år! Men, ett som är säkert, det har varit tre år som jag kommer ta med mig och förvalta väldigt väl. För om det inte hade varit för de här tre åren, hade jag förmodligen suttit på Svenska Akademien nu, bland dammiga gamla dikter av Bellman och en Peter Englund vaggandes i kontoret bredvid. Istället fick jag träffa personer som kom att förändra mitt liv, och då bara till det bättre. Personer har kommit och gått ur mitt liv under de här åren, men lika glad är jag för det, eftersom allting har varit en upplevelse i sig. Snart får jag lägga ner pennan, snart är boken om Linköping slut. I epilogen finns det fortfarande tomrum att fylla och jag hoppas att jag de resterande dagarna som återstår kommer att få fylla dem med underbara minnen!